Jag kan inte sluta tänka på mums-mums. En trygghet som följt mig genom uppgångar och fall. Nu har det gått två år sedan mums-mums försvann från butikshyllorna.

Mums-mums, mm, började produceras 1933 och förgyllde både till fest och vardag i närmare 90 år. En egenskap var att den gick utmärkt att frysa. Bra om man skulle få oväntat besök, mina hann aldrig till frysen.

Pappförpackningen hade först ett tunt cellofanfodral, topparna knäcktes redan i butiken. Senare fick mm sällskap i lådan av skyddande formpressad plast. Chokladen måste ha tunnats ut med åren, kanske i samband med den förbättrade förpackningen. Det gick inte längre att bryta bort långa sjok av den.

Min relation till mm är livslång. Jag vet inte hur gammal jag var när mormor Magdalena berättade att hon var Lotta i lottakåren under andra världskriget. På grund av brist på bröd fick det vita chokladtäckta skummet en pappersbit att ligga på. Om jag minns rätt skrattade mormor åt den sega kartongbiten.

I mitten på 80-talet var farfar Nisse och farmor Gun barnvakt åt mig i sin gamla villa i Enskede. Jag minns doften i huset som kom från källaren, äpple, jord och fukt.  En tältsäng veks ut på övervåningen i korridoren mellan sovrummen.  Jag hade redan borstat tänderna när det bjöds på mm. ”Var inte orolig lilla Malin, du får en du också. Jag lägger den här så kan du äta den imorgon”. Sa farmor strax innan hon satte sig på stolen. Stolen som tjänade som provisoriskt nattygsbord. Puff, den förtjusande kreationen blev platt.

När jag gick på gymnasiet, måste varit i mitten på 90-talet, sögs jag in i viktväktarsekten. Jag gick med men inte för att jag skulle bli smal, det var jag redan. Jag ville lära mig att ”äta rätt”. Vi var många som räknade röda, gula och gröna pluppar. Mm hamnade som i en gråzon, de innehöll ju faktiskt bara 80 kcal. Om man åt ”en” det vill säga. Det gick inte att äta bara en, det blev oftast alla fyra på raken.

Populära goda onyttigheter har försvunnit förr. Jag minns Lollipop, kan jag gått i högstadiet? Den goda glassen med den ätbara pinnen. Hur kommer det sig att man sluta producera något som var så försvinnande populärt. Vi får inte glömma Ingvar Karlsson sulan. Perfekt seg lakritsgodis med supersalt pulver. Populär och omtyckt av väljare från både höger och vänster. Dessa har jag kommit över men inte mums-mums.

Och slutligen, hur ska det gå med min svägerska Kerstins bjudningar. I den stora lägenheten i stan ställdes enorma fat fram till kaffet. Det gick att smyga i sig både två och tre utan att det bruna berget syntes minska. Vad ska hon nu bjuda på?

Jag fick en ordentlig svacka för någon vecka sedan. Jag ringde Cloetta i desperation: Men varför mumsmums!? Jag står inte ut! Ni kommer väl tillverka en uppföljare!?

– Försäljningen var inte tillräckligt bra helt enkelt. I dagsläget finns inga planer på en uppföljare, men man vet aldrig vad som sker i framtiden, förklarar kommunikationsansvarig snällt och medlidsamt.

Jag glömde fråga om det går att köpa tillverknings maskinen, skulle den kanske få plats i vår lilla lägenhet. Troligtvis inte.