Mitt skolarbete från första uppgiften inom kulturkritik. Hur arbetar en teaterkritker?

”Jag offrar mig”
Av Anna Vnuk, Stina Wirsén och Ada Berger. Manus och regi: Ada Berger
Manus, scenografi och kostym: Stina Wirsén. Ljus: Hannele Philipson, Sofia Linde
Rollerna: Annika Hallin, Matilda Ragnerstam, Per Sandberg, Marcus Vögeli, Anna Vnuk Ljud: Evelina Kyrk.
Koreografi: Anna Vnuk.
Scen: Klarascenen, Plan E. Speltid: 1 tim 30 min

Jag offrar mig

Är Anna Vnuk så bra att hon bryter magin

”Jag offrar mig”, en föreställning fullmatad med människans otillräcklighet, tillkortakommanden och rent ut sagt dåliga sidor. Vi får känna på högmodiga, självupptagna och offerkoftor vars mål är att ta makt över personer och relationer.

Uppsättningen utspelar sig i nutid, men är tidlös. Så länge människan funnits har dessa typer av konflikter och narcissistiska beteende förekommit. Konflikterna är inte åldersbestämda heller och kan oemotsagt utspela sig i alla typer av samhällsgrupper. 

Scenen är tom när vi sätter oss, något dämpad rosa belysning och lite rök. Skådespelarna kliver fram och stirrar på oss. Det känns påträngande och lite för nära. Bidragande också att Klara scenen är av en intimare storlek. Scenen fylls på av soffor och ett matbord under föreställningens gång, symboler för det mest centrala platserna i våra hem.

”Jag offrar mig” har ingen egentlig handling. Uppsättningen består av ett antal separata scener där vi får ta del av friktioner i relationer. Det gror missnöje och uppstår konflikter. Friktionerna triggar agerande som skuldbeläggning, självömkan och ibland hotfullt beteende. Det går att känna igen sig i många av situationerna och det är både lustigt och kusligt. Mellan akterna får vi ett andrum i form av musik, dämpad belysning och rörelser. För att vi sen ska kastas in i nästa jobbiga relationsproblem.

Skådespelarna håller ihop under hela föreställningen och det finns inga ”blurps”. Anna Vnuk är så naturlig i sitt konstgrepp att det känns medvetet, kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det blir en kontrast med de andra skådespelarna som har mer klassiskt teatraliskt sätt. Å ena sidan bryter Vnuk magin å andra sidan blir det mer närgånget med publiken. Jag imponeras av Marcus Vögeli i flera scener. En av hans roligaste, när han som man och son, inte fixar att ge klara besked. Var vill han egentligen fira jul? Men det enda han vill är att inte såra varken sin mor eller sin fru.

I en av de jobbigaste scenerna uppstår en mobb. Påstridigt vill de få en ”svag” person att sträcka på sig. Per Sandbergs roll försöker att sätta emot men misslyckas med ”Nejet”. Mobben fortsätter att hetsa, det blir obehagligt och jobbigt, till slut kapitulerar Sandberg: ”Hellre ett dåligt liv än säga Nej och verkligen mena det!”

Jag bar med mig många tankar och känslor från teatern till tunnelbanan. Ringde hem och sa förlåt för att jag är jobbig ibland. Ville berätta om allt jag sett, men väl hemma i soffan var allt precis som vanligt igen.

Feedback från min lärare Johan Berggren

”Personliga slutet är rart. Kanske för rart? Eller iaf för personligt. Hade nog – tyvärr – många redaktörer bett att få stryka” 

Mitt svar

Det jag försökte förmedla i slutat var ungefär såhär:

Många känslor när jag väl var på föreställningen, hade med mig mycket ut genom dörrarna från teatern, men väl hemma var upplevelsen som bortblåst. Bra eller dåligt? Vet inte, skulle nog velat ha med mig något att fundera över, något djupare. Det var underhållande väl på plats, men med tanke på ämnen som togs upp önskar jag att vissa saker hade fått följa med hem.